Nationellt organ för dialog och
samråd mellan regeringen och
det civila samhället
I propositioner formuleras de mål och den inriktning för politiken som avses för olika områden. Inom civilsamhällesområdet är den gällande propositionen En politik för det civila samhället (Prop. 2009/10:55). Regeringens syfte med den gällande inriktningen är att lyfta fram ”det civila samhällets stora betydelse, utveckla och tydliggöra relationen mellan staten och det civila samhället och ta ett helhetsgrepp om generella frågor om det civila samhället och dess villkor.”
I propositionen definieras civilsamhället som en arena skild från marknaden staten och hushåll. Enligt definitionen består civilsamhället av ”människor, grupper och organisationer” som ”agerar tillsammans för gemensamma intressen”. Formerna för detta deltagande innefattar bland annat föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men också lösare former av organisationer som nätverk och upprop.
I ”En politik för det civila samhället” behandlas även frågor som rör samverkan i form av dialog och samråd med civilsamhällets organisationer, men också den ideella sektorns finansiering och allmänna samlingslokaler.
Inom ramen för skrivelsen ”En politik för engagemang – långsiktighet och oberoende för civilsamhället” (Skr. 2017/18:246) beskrivs de åtgärder som regeringen har vidtagit under perioden 2014-2018 som har syftat till att bidra till långsiktiga och stabila villkor för civilsamhället. Vissa delar av skrivelsen utgår från Utredningen för ett stärkt civilsamhälles betänkande Palett för ett stärkt civilsamhälle (SOU 2016:13).
Nationellt organ för dialog och samråd mellan regeringen och det civila samhället (NOD) är en struktur för samverkan. Den signerades av regeringen och civilsamhället februari 2018.
Syftet med NOD är att underlätta samverkan mellan offentliga aktörer och civilsamhället, och tillhandahålla mötesplatser för att främja dialog. NOD spänner över alla sakpolitiska områden och arbetar med att facilitera möten. Ett stort antal paraplyorganisationer i civilsamhället, vilka i sin tur organiserar andra nationella organisationer, har anslutit sig till NOD.
Läs mer om NOD här.
Inom ramen för PGF håller regeringen en återkommande dialog med cirka 20 civilsamhällesorganisationer. Det är dialogen i sig som är syftet med forumet. Avsikten är att samtalen ska kunna bidra till att förbättra villkoren för civilsamhällets organisationer så att de kan:
Varje part – företrädarna för det civila samhället och regeringens representanter – bidrar ömsesidigt till dagordningen och med underlag till samtalen. Teman för årets träffar röstas fram vid ett konstituerade möte i början av det nya verksamhetsåret.
Kultursamverkansmodellen infördes 2011 och innebär att varje region får fördela ekonomiska medel till regional kulturverksamhet i landets regioner. Medlen är statliga, men används för att stärka tillgången till kultur på regional nivå.
Statens styrning av kulturverksamheter på regional nivå är i linje med det nationella kulturpolitiska rådet, att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”
Kultursamverkansmodellen är införd i alla regioner utom Stockholm. Fördelningen av medel syftar till att främja tillgången till kultur inom sju områden:
Sedan 2015 finns en samverkansform utifrån regeringens gemensamma åtaganden med svenska civilsamhällesorganisationer för stärkt dialog och samverkan inom utvecklingssamarbetet. Syftet är att möjliggöra för civilsamhället att komma med input till UD.
Åtagandena vilar på de sex principerna; självständighet och oberoende, dialog, kvalitet, långsiktighet, öppenhet och insyn, samt mångfald.
Kring avgränsade sakfrågor kan Regeringskansliet använda sig av metoden sakråd för att ta del av civilsamhällets kunskap och perspektiv. Modellen sakråd syftar till att skapa möjligheter till att inkomma med input till regeringens arbete utan att engagera sig i en långvarig dialog, som exempelvis inom ramen för NOD. Sakråden initieras av Regeringskansliet.
Överenskommelsen inom det sociala området var en överenskommelse mellan regeringen, Sveriges Kommuner och Landsting (idag Sveriges Kommuner och Regioner) samt ett stort antal civilsamhällesorganisationer. Syftet med överenskommelsen var att underlätta för samverkan mellan parterna utifrån två konkreta mål: att stärka civilsamhällets röstbärarfunktion och att främja idéburna aktörers utförarfunktion inom välfärdsområdet.
Styrgruppen bestod av representanter från de tre parterna. Överenskommelsen inom det sociala området signerades 2008 och avslutades 2018, för att sedan ersättas av NOD. En konkret skillnad mellan Överenskommelsen och NOD är att den senare har ett tydligare fokus på den nationella nivån för samverkan. Dessutom begränsas frågorna som parterna samverkar kring inte av sakpolitiska områden. I NOD ingår heller Sveriges Kommuner och Regioner (tidigare SKL).
Överenskommelsen inom integrationsområdet, även kallad ”Integrationsöverenskommelsen” var en överenskommelse och dialogprocess som slöts mellan regeringen, Sveriges Kommuner och Landsting (idag Sveriges Kommuner och Regioner) och ett antal civilsamhällesorganisationer.
Syftet har varit att genom samverkan förtydliga relationen mellan staten, kommunerna, landstingen och regionerna samt de ideella aktörerna för att bidra till en bättre etablering och integration av nyanlända. Till skillnad från Överenskommelsen inom det sociala området (se egen rubrik) hade ”Integrationsöverenskommelsen” inget kansli kopplad till arbetet.
Agenda 2030 är samlingsnamnet för de 17 globala målen för hållbar utveckling. Med hjälp av agendan ska fattigdom och hunger utrotas, de mänskliga rättigheterna förverkligas, jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor uppnås samt ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser säkerställas.
1. Ingen fattigdom
2. Ingen hunger
3. God hälsa och välbefinnande
4. God utbildning
5. Jämställdhet
6. Rent vatten och sanitet för alla
7. Hållbar energi för alla
8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
10. Minskad ojämlikhet
11. Hållbara städer och samhällen
12. Hållbar konsumtion och produktion
13. Bekämpa klimatförändringarna
14. Hav och marina resurser
15. Ekosystem och biologisk mångfald
16. Fredliga och inkluderande samhällen
17. Genomförande och globala partnerskap
Varje huvudmål har också ett antal delmål som krävs för att bidra till måluppfyllelsen. För att se samtliga delmål som är kopplade till de 17 rubrikerna ovan, klicka på länkarna.
HLPF är förkortningen på FN:s högnivåmöte för Globala målen ((High-level Political Forum on Sustainable Development). Högnivåmötet samlar företrädare för alla medlemsländer i FN samt representanter från civilsamhället. Under mötet följs arbetet med Agenda 2030 upp, såväl internationellt som land för land. Till varje möte kan medlemsländernas regeringar och civilsamhällesaktörer inkomma med frivilliga rapporteringar kring respektive lands arbete med Agenda 2030 (VNR och Spotlight-rapporter).
Som en kompletterande granskning till VNR kan andra samhällsaktörer, däribland civilsamhället, rapportera sina perspektiv på Sveriges genomförande av Agenda 2030. Vissa civilsamhällesorganisationer väljer därför att lyfta sina perspektiv genom så kallade “spotlight-rapporter”.
Genom spotlight-rapporterna kan organisationerna såväl understryka som problematisera de VNR-rapporter som tas fram av landets regering. Till skillnad från VNR-rapporterna behöver spotlight-rapporterna inte omfatta samtliga 17 mål i Agenda 2030, utan kan fokusera på specifika mål kopplat till organisationers sakfrågor och verksamheter.
Spotlight-rapporterna kan ses som ett sätt att lyfta och integrera civilsamhällets perspektiv på det nationella Agenda 2030-arbetet även på internationell nivå. Rapporterna ses även av många organisationer som ett verktyg för att understryka civilsamhällets unika bidrag till måluppfyllandet av såväl de globala som nationella målen.
VNR står för Voluntary National Reviews och är en del av uppföljningsmekanismen inom ramen för Agenda 2030. Rapporteringen sker på nationell nivå och även om den är frivillig uppmuntras samtliga medlemsländers regeringar att genomföra den. Syftet är att kontinuerligt påvisa de nationella ambitionerna för agendans måluppfyllnad genom att lyfta framgångar, utmaningar och lärdomar från en angiven tidsperiod. Rapporterna presenteras på FN:s högnivåmöte för hållbar utveckling (HLPF) och fungerar sedan som ett komplement till den internationella granskningen av länders genomförande av Agenda 2030.
I Sverige genomförs VNR av Miljö- och Utrikesdepartementet. Den senaste rapporten publicerades 2021 och presenterades på HLPF i juli samma år. Rapporten är Sveriges andra i ordningen och omfattar perioden 2017-2020. Den finns att ta del av här.
Inom ramen för ”NOD möter” med EU-fokus har en rad intervjuer och seminarier arrangerats under 2021. Under dessa formulerades flera konkreta tips från erfarna civilsamhällesaktörer och förtroendevalda om olika framgångsfaktorer för civilsamhällets inflytande i EU-processer. Dessa samlas nedan:
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är ett rådgivande EU-organ med företrädare från näringslivet, facken och övrigt civilsamhälle. Kommittén skickar yttranden i EU-frågor till kommissionen, rådet och Europaparlamentet och fungerar därmed som en bro mellan EU:s beslutsfattande institutioner och EU-invånarna. I EESK sitter totalt tolv svenska representanter – fyra från Svenskt Näringsliv, fyra från facken och fyra från det övriga civilsamhället. Den senare gruppen representeras av företrädare från Svenska kyrkan, LSU, PRO och IOGT-NTO.
EU är ett långtgående överstatligt samarbete mellan 27 europeiska stater. Det är en ekonomisk och politisk union som vid grundandet främst var en ekonomisk union men som idag berör flera olika politikområden.
EU-domstolens uppgift är att tolka EU:s lagstiftning och säkerställa att den tillämpas på ett korrekt sätt i alla medlemsländer samt löser tvister mellan EU:s medlemsländer och institutioner. Privatpersoner, organisationer och företag kan i vissa fall vända sig direkt till domstolen om en EU-institution har kränkt deras rättigheter.
Europeiska kommissionen är en politiskt oberoende och verkställande institution vars uppgift är att föreslå och genomföra EU:s lagstiftning och politik. Det politiska arbetet leds av de 27 kommissionärerna, en från varje medlemsland. Det löpande arbetet i kommissionen sker i avdelningar i så kallade generaldirektorat som alla ansvarar för ett särskilt politikområde. Varje generaldirektorat leds av en generaldirektör som är ansvarig inför sin kommissionär. Utöver att föreslå och genomföra EU:s politik har kommissionen också ansvar för att företräda EU internationellt samt tillsammans med EU-domstolen säkerställa att EU-lagstiftning tillämpas korrekt. EU-medborgare kan vända sig till kommissionen för att svara på offentliga samråd, starta medborgarinitiativ eller göra en formell anmälan när EU-lagstiftning har tillämpats felaktigt
Europaparlamentet är tillsammans med Europeiska unionens råd EU:s två lagstiftande institutioner. Europaparlamentet har tre huvudsakliga uppgifter; lagstiftning, kontroll samt budgetarbete. Parlamentet företräder medborgarna och består av 705 folkvalda ledamöter som väljs i direkta och allmänna val vart femte år. Ledamöter organiseras utifrån politisk tillhörighet i politiska grupper, inte nationalitet. Unionsmedborgare (eller företrädare för en organisation inom EU) har möjlighet att uppmana parlamentet att ta ställning i en viss fråga som rör unionens verksamhetsområde genom att göra en framställning till Europaparlamentet.
Europeiska unionens råd eller ”rådet” och informellt ”ministerrådet”, samlar ministrar från medlemsländerna i EU och har i uppgift att tillsammans med Europaparlamentet förhandla och anta lagar samt anta den årliga EU-budgeten. Rådet ska även samordna medlemsländernas politik. Rådet utformar även EU:s utrikes- och säkerhetspolitik enligt Europeiska rådets riktlinjer
Europeiska rådet samlar EU-ländernass stats- eller regeringschefer samt Europeiska kommissionens ordförande. Det ansvarar för unionens övergripande utveckling och dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar (oftast) genom konsensus, men saknar lagstiftande funktion. Europeiska rådet fastställer den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt hanterar frågor som inte går att lösa på en lägre mellanstatlig nivå. Europeiska rådet sammanträder fyra gånger om året i Bryssel.
1. Ingen fattigdom
2. Ingen hunger
3. God hälsa och välbefinnande
4. God utbildning
5. Jämställdhet
6. Rent vatten och sanitet för alla
7. Hållbar energi för alla
8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
10. Minskad ojämlikhet
11. Hållbara städer och samhällen
12. Hållbar konsumtion och produktion
13. Bekämpa klimatförändringarna
14. Hav och marina resurser
15. Ekosystem och biologisk mångfald
16. Fredliga och inkluderande samhällen
17. Genomförande och globala partnerskap
Varje huvudmål har också ett antal delmål som krävs för att bidra till måluppfyllelsen. För att se samtliga delmål som är kopplade till de 17 rubrikerna ovan, klicka på länkarna.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är ett rådgivande EU-organ med företrädare från näringslivet, facken och övrigt civilsamhälle. Kommittén skickar yttranden i EU-frågor till kommissionen, rådet och Europaparlamentet och fungerar därmed som en bro mellan EU:s beslutsfattande institutioner och EU-invånarna. I EESK sitter totalt tolv svenska representanter – fyra från Svenskt Näringsliv, fyra från facken och fyra från det övriga civilsamhället. Den senare gruppen representeras av företrädare från Svenska kyrkan, LSU, PRO och IOGT-NTO.
EU-domstolens uppgift är att tolka EU:s lagstiftning och säkerställa att den tillämpas på ett korrekt sätt i alla medlemsländer samt löser tvister mellan EU:s medlemsländer och institutioner. Privatpersoner, organisationer och företag kan i vissa fall vända sig direkt till domstolen om en EU-institution har kränkt deras rättigheter.
Europaparlamentet är tillsammans med Europeiska unionens råd EU:s två lagstiftande institutioner. Europaparlamentet har tre huvudsakliga uppgifter; lagstiftning, kontroll samt budgetarbete. Parlamentet företräder medborgarna och består av 705 folkvalda ledamöter som väljs i direkta och allmänna val vart femte år. Ledamöter organiseras utifrån politisk tillhörighet i politiska grupper, inte nationalitet. Unionsmedborgare (eller företrädare för en organisation inom EU) har möjlighet att uppmana parlamentet att ta ställning i en viss fråga som rör unionens verksamhetsområde genom att göra en framställning till Europaparlamentet.
Europeiska kommissionen är en politiskt oberoende och verkställande institution vars uppgift är att föreslå och genomföra EU:s lagstiftning och politik. Det politiska arbetet leds av de 27 kommissionärerna, en från varje medlemsland. Det löpande arbetet i kommissionen sker i avdelningar i så kallade generaldirektorat som alla ansvarar för ett särskilt politikområde. Varje generaldirektorat leds av en generaldirektör som är ansvarig inför sin kommissionär. Utöver att föreslå och genomföra EU:s politik har kommissionen också ansvar för att företräda EU internationellt samt tillsammans med EU-domstolen säkerställa att EU-lagstiftning tillämpas korrekt. EU-medborgare kan vända sig till kommissionen för att svara på offentliga samråd, starta medborgarinitiativ eller göra en formell anmälan när EU-lagstiftning har tillämpats felaktigt
Europeiska rådet samlar EU-ländernass stats- eller regeringschefer samt Europeiska kommissionens ordförande. Det ansvarar för unionens övergripande utveckling och dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar (oftast) genom konsensus, men saknar lagstiftande funktion. Europeiska rådet fastställer den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt hanterar frågor som inte går att lösa på en lägre mellanstatlig nivå. Europeiska rådet sammanträder fyra gånger om året i Bryssel.
Europeiska unionens råd eller ”rådet” och informellt ”ministerrådet”, samlar ministrar från medlemsländerna i EU och har i uppgift att tillsammans med Europaparlamentet förhandla och anta lagar samt anta den årliga EU-budgeten. Rådet ska även samordna medlemsländernas politik. Rådet utformar även EU:s utrikes- och säkerhetspolitik enligt Europeiska rådets riktlinjer
Sedan 2015 finns en samverkansform utifrån regeringens gemensamma åtaganden med svenska civilsamhällesorganisationer för stärkt dialog och samverkan inom utvecklingssamarbetet. Syftet är att möjliggöra för civilsamhället att komma med input till UD.
Åtagandena vilar på de sex principerna; självständighet och oberoende, dialog, kvalitet, långsiktighet, öppenhet och insyn, samt mångfald.
HLPF är förkortningen på FN:s högnivåmöte för Globala målen ((High-level Political Forum on Sustainable Development). Högnivåmötet samlar företrädare för alla medlemsländer i FN samt representanter från civilsamhället. Under mötet följs arbetet med Agenda 2030 upp, såväl internationellt som land för land. Till varje möte kan medlemsländernas regeringar och civilsamhällesaktörer inkomma med frivilliga rapporteringar kring respektive lands arbete med Agenda 2030 (VNR och Spotlight-rapporter).
Kultursamverkansmodellen infördes 2011 och innebär att varje region får fördela ekonomiska medel till regional kulturverksamhet i landets regioner. Medlen är statliga, men används för att stärka tillgången till kultur på regional nivå.
Statens styrning av kulturverksamheter på regional nivå är i linje med det nationella kulturpolitiska rådet, att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”
Kultursamverkansmodellen är införd i alla regioner utom Stockholm. Fördelningen av medel syftar till att främja tillgången till kultur inom sju områden:
Nationellt organ för dialog och samråd mellan regeringen och det civila samhället (NOD) är en struktur för samverkan. Den signerades av regeringen och civilsamhället februari 2018.
Syftet med NOD är att underlätta samverkan mellan offentliga aktörer och civilsamhället, och tillhandahålla mötesplatser för att främja dialog. NOD spänner över alla sakpolitiska områden och arbetar med att facilitera möten. Ett stort antal paraplyorganisationer i civilsamhället, vilka i sin tur organiserar andra nationella organisationer, har anslutit sig till NOD.
Läs mer om NOD här.
Överenskommelsen inom det sociala området var en överenskommelse mellan regeringen, Sveriges Kommuner och Landsting (idag Sveriges Kommuner och Regioner) samt ett stort antal civilsamhällesorganisationer. Syftet med överenskommelsen var att underlätta för samverkan mellan parterna utifrån två konkreta mål: att stärka civilsamhällets röstbärarfunktion och att främja idéburna aktörers utförarfunktion inom välfärdsområdet.
Styrgruppen bestod av representanter från de tre parterna. Överenskommelsen inom det sociala området signerades 2008 och avslutades 2018, för att sedan ersättas av NOD. En konkret skillnad mellan Överenskommelsen och NOD är att den senare har ett tydligare fokus på den nationella nivån för samverkan. Dessutom begränsas frågorna som parterna samverkar kring inte av sakpolitiska områden. I NOD ingår heller Sveriges Kommuner och Regioner (tidigare SKL).
Överenskommelsen inom integrationsområdet, även kallad ”Integrationsöverenskommelsen” var en överenskommelse och dialogprocess som slöts mellan regeringen, Sveriges Kommuner och Landsting (idag Sveriges Kommuner och Regioner) och ett antal civilsamhällesorganisationer.
Syftet har varit att genom samverkan förtydliga relationen mellan staten, kommunerna, landstingen och regionerna samt de ideella aktörerna för att bidra till en bättre etablering och integration av nyanlända. Till skillnad från Överenskommelsen inom det sociala området (se egen rubrik) hade ”Integrationsöverenskommelsen” inget kansli kopplad till arbetet.
Inom ramen för PGF håller regeringen en återkommande dialog med cirka 20 civilsamhällesorganisationer. Det är dialogen i sig som är syftet med forumet. Avsikten är att samtalen ska kunna bidra till att förbättra villkoren för civilsamhällets organisationer så att de kan:
Varje part – företrädarna för det civila samhället och regeringens representanter – bidrar ömsesidigt till dagordningen och med underlag till samtalen. Teman för årets träffar röstas fram vid ett konstituerade möte i början av det nya verksamhetsåret.
I propositioner formuleras de mål och den inriktning för politiken som avses för olika områden. Inom civilsamhällesområdet är den gällande propositionen En politik för det civila samhället (Prop. 2009/10:55). Regeringens syfte med den gällande inriktningen är att lyfta fram ”det civila samhällets stora betydelse, utveckla och tydliggöra relationen mellan staten och det civila samhället och ta ett helhetsgrepp om generella frågor om det civila samhället och dess villkor.”
I propositionen definieras civilsamhället som en arena skild från marknaden staten och hushåll. Enligt definitionen består civilsamhället av ”människor, grupper och organisationer” som ”agerar tillsammans för gemensamma intressen”. Formerna för detta deltagande innefattar bland annat föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men också lösare former av organisationer som nätverk och upprop.
I ”En politik för det civila samhället” behandlas även frågor som rör samverkan i form av dialog och samråd med civilsamhällets organisationer, men också den ideella sektorns finansiering och allmänna samlingslokaler.
Kring avgränsade sakfrågor kan Regeringskansliet använda sig av metoden sakråd för att ta del av civilsamhällets kunskap och perspektiv. Modellen sakråd syftar till att skapa möjligheter till att inkomma med input till regeringens arbete utan att engagera sig i en långvarig dialog, som exempelvis inom ramen för NOD. Sakråden initieras av Regeringskansliet.
Inom ramen för skrivelsen ”En politik för engagemang – långsiktighet och oberoende för civilsamhället” (Skr. 2017/18:246) beskrivs de åtgärder som regeringen har vidtagit under perioden 2014-2018 som har syftat till att bidra till långsiktiga och stabila villkor för civilsamhället. Vissa delar av skrivelsen utgår från Utredningen för ett stärkt civilsamhälles betänkande Palett för ett stärkt civilsamhälle (SOU 2016:13).
Som en kompletterande granskning till VNR kan andra samhällsaktörer, däribland civilsamhället, rapportera sina perspektiv på Sveriges genomförande av Agenda 2030. Vissa civilsamhällesorganisationer väljer därför att lyfta sina perspektiv genom så kallade “spotlight-rapporter”.
Genom spotlight-rapporterna kan organisationerna såväl understryka som problematisera de VNR-rapporter som tas fram av landets regering. Till skillnad från VNR-rapporterna behöver spotlight-rapporterna inte omfatta samtliga 17 mål i Agenda 2030, utan kan fokusera på specifika mål kopplat till organisationers sakfrågor och verksamheter.
Spotlight-rapporterna kan ses som ett sätt att lyfta och integrera civilsamhällets perspektiv på det nationella Agenda 2030-arbetet även på internationell nivå. Rapporterna ses även av många organisationer som ett verktyg för att understryka civilsamhällets unika bidrag till måluppfyllandet av såväl de globala som nationella målen.
Inom ramen för ”NOD möter” med EU-fokus har en rad intervjuer och seminarier arrangerats under 2021. Under dessa formulerades flera konkreta tips från erfarna civilsamhällesaktörer och förtroendevalda om olika framgångsfaktorer för civilsamhällets inflytande i EU-processer. Dessa samlas nedan:
VNR står för Voluntary National Reviews och är en del av uppföljningsmekanismen inom ramen för Agenda 2030. Rapporteringen sker på nationell nivå och även om den är frivillig uppmuntras samtliga medlemsländers regeringar att genomföra den. Syftet är att kontinuerligt påvisa de nationella ambitionerna för agendans måluppfyllnad genom att lyfta framgångar, utmaningar och lärdomar från en angiven tidsperiod. Rapporterna presenteras på FN:s högnivåmöte för hållbar utveckling (HLPF) och fungerar sedan som ett komplement till den internationella granskningen av länders genomförande av Agenda 2030.
I Sverige genomförs VNR av Miljö- och Utrikesdepartementet. Den senaste rapporten publicerades 2021 och presenterades på HLPF i juli samma år. Rapporten är Sveriges andra i ordningen och omfattar perioden 2017-2020. Den finns att ta del av här.
