Konstfrämjandet har funnits sedan 1947 och samlar fem miljoner medlemmar i allt från stora folkrörelser till idéburna företag och intresseorganisationer. Att ge en samlad bild av pandemins påverkan på medlemmarna är därför, enligt Per Hasselberg, inte helt enkelt.

– Vi är en organisation med så många olika typer av medlemmar. Som riksorganisation är det därför svårt att enkelt sammanfatta samtligas påverkan. Men som organisation i stort har det märkts av en deppighet bland medlemmar som inte fått komma ut med sina verksamheter. Det i sig har gjort att många tappat motivation och styrfart.

– Samtidigt är konsten inte den del av kulturen som, rent publikt, lidit mest av pandemins restriktioner. Vissa utställningar har gått att genomföra, om än i begränsade former. Men eftersom vi arbetat med kommunala och länskonsthallar har utställningsställen i stor utsträckning behövt stängas ner i takt med att restriktionerna ökat.

Hur har ni arbetat för att anpassa er till det?

– Vi har i vissa fall börjat med digitala visningar av den fysiska utställningen, vilket faktiskt visat sig vara bra för tillgängligheten. Kanske kan det även i framtiden vara en bra lösning så att så många som möjligt kan vara med, oavsett var man bor, har för funktionsvariaton och så vidare.

Har ni kunnat dra några fler lärdomar av pandemin inför framtida verksamhet?

– Ja, trots att det såklart varit svårt har det väckt viktiga tankeställare om vårt fält. Konsten är ett sätt att tänka om samhället och förskjuta makt. Och pandemin är en föraning om hur vi behöver ställa om för att nå ut och inkludera så många som möjligt, även när det känns omöjligt. Det har faktiskt varit inspirerande att se hur man kan genomföra den förändringen.

Har du några konkreta exempel på den typen av förändring?

– Att kunna erbjuda digitala visningar, till exempel, gör det möjligt att sprida den lokala konsten till hela landet. Det tror jag är viktigt för att storstäderna inte alltid ska vara normsättande när det kommer till konst.

– För möteskulturen har det också varit bra med det digitala. Samtalet demokratiseras på något vis när alla är klistrade till skärmen. Det är annars stor skillnad på vilka som kan delta och ta sig till våra ställen för möten.

 Utifrån pandemins lärdomar – kan du beskriva ett område där konsten också kan vara en del av en positiv samhällsutveckling i framtiden?

– Pandemin har synliggjort vilka ojämlikheter som finns i samhället generellt, där kan vårt fält hjälpa till att omfördela makt. Om vi får rätt förutsättningar för det. Då är det till exempel viktigt att kunna satsa på det lokala, kanske på bekostnad av det internationella. Om vi inte behöver flyga in konst gynnas både miljön och många av konstens mindre aktörer, som annars inte syns.

– Pandemin har ju också slagit hårt på så olika sätt mot olika typer av arbete. För samtidigt som kultursektorn drabbats av verksamhetsstopp har andra sektorer, vården till exempel, behövt intensifiera sina verksamheter på ett ohållbart sätt. Det krävs rättvisa förutsättningar på alla plan där. Och jag tror vi mår bra av att få syn på det här för att sen ta hand om ojämlikheterna tillsammans ­– gå samman för att lösa utmaningar helt enkelt.

Här finner du hela samtalsserien NOD möter.