Nazem forskar om medborgardialog och demokratiutveckling i svenska storstäder, bland annat med fokus på det lokala civilsamhället som arena för dialog.  

Han menar att dialog i Sverige ofta avser ytliga samtal. Ur ett demokratiperspektiv räcker inte det. 

– För att vara meningsfull för demokratin måste dialogen vara deliberativ. Man måste stöta och blöta argument i ett samtalsforum där man resonerar med varandra på jämlika premisser. 

Vilka resonemang som är bäst ska inte avgöras av makt eller pengar. Tvärtom framhåller Nazem den tyske sociologen Jürgen Habermas modell: 

– “Ingen annan kraft ska påverka deltagarna än det bättre argumentets tvångslösa kraft”. 

Medborgardialog är en dialogform som sällan präglas av deliberativa drag.  

I ett forskningsprojekt på omkring 100 kommunala medborgardialoger runt om i landet visar Nazem att dialogerna tenderar att bekräfta kommunens egen vilja med det projekt som diskuteras. Anledningen är att utformningen av mötet, frågeställningarna och inbjudningarna reflekterar de på förhand önskade svaren.  

– Cyniskt kan man säga att medborgardialog tyvärr blir ett sätt för kommunen att skapa sig ett eget civilsamhälle, istället för att förbättra sin förmåga att lyssna på civilsamhället. 

Han pekar på “det riktiga” civilsamhällets styrka att genom interna diskussioner filtrera fram en väl underbyggd åsikt, istället för att, som individer i möten, kasta fram en tanke om vad som blir bäst för en själv. Dessutom är det svenska civilsamhället väldigt välstrukturerat, vilket gjort organisationer relativt duktiga på att föra dialog.  

Å andra sidan skapar strukturerna hierarkier mellan rörelser som rätter in sig i ledet och de som inte gör det. 

– Är du en organisation som går på tvären mot det som redan finns blir det svårt att hitta infrastruktur och resurser för ditt engagemang, säger Nazem.  

Det påverkar i sig möjligheten att delta i dialog. 

Därtill riskerar strukturerna att framstå som mer demokratiska än de i själva verket är. 

Han tar Södertälje som exempel, där det finns ett nät av syriskortodoxa kyrkor, idrotts– och ungdomsorganisationer. De är alla viktiga för att stärka den syriskortodoxa gruppens deltagande i samhället, men de undanröjer inte patriarkala strukturer och bidrar inte heller mycket till en gemensam mobilisering mot diskriminering och rasism. 

– Civilsamhället kan vara en kanal för engagemang men det behöver inte vara en demokratisk kanal.