SIOS samlar 20 medlemsförbund, vilka har drygt 350 lokalföreningar och 50 000 medlemmar. Tillsammans utgör de en samlad röst för etniska föreningar runtom i Sverige som arbetar med att bland annat driva språk-, kultur- och utbildningsfrågor för sina medlemmar.
Gemensamt för medlemmarna är att de ofta är äldre, vilka både ingår i riskgrupper och i somliga fall har svårt att ställa om till digitala möten. Bland SIOS medlemsorganisationer märks också att frånvaron av fysiska träffar kan innebära stora ekonomiska konsekvenser när populära föreningslokaler inte kan hyras ut. NOD samtalar med Bojan Brstina, organisationssekreterare på SIOS, för att förstå hur etniska föreningar hanterar coronavirusets effekter.
Hur har coronapandemin påverkat SIOS arbete?
– Just nu är det till exempel utmanande att ha styrelsemöten. Vi har en ganska stor styrelse med 20 medlemsorganisationer. Vi har ett system där samtliga organisationer är med som ordinarie ledamöter eller suppleanter. Det innebär att det brukar vara åtminstone 15 personer på mötena, plus några från kansliet. Det är svårt att hålla sådana möten.
Frågan blir svårare eftersom många styrelsemedlemmar är äldre. Vi samlar olika diasporagrupper och där är de engagerade inte alltid särskilt unga. Den digitala omställningen försvåras. Då behöver vi utbilda människor, men det handlar inte bara om att äldre har svårt med tekniken. Det handlar lika mycket om att man är van vid att arbeta på ett visst sätt. Det personliga mötet är viktigt för medlemmarna, det gör att det är svårare att bedriva verksamheten nu.
Det är också utmanande att få den demokratiska processen att flyta på. Vi har till exempel ett representantskapsmöte den 23 maj. Det behöver verkligen genomföras, det innebär utmaningar att göra det digitalt, så vi försöker att finna lösningar.
Vilka är de vanligaste frågorna ni får från era medlemsorganisationer?
– Det handlar dels om den digitala omställningen, men många ställer också praktiska frågor. Några organisationer har frågat efter skyddsutrustning till sina medlemmar eftersom föreningarna vill fylla en social funktion. Många lokalföreningar kör ut mat till sina äldre medlemmar. Vi är en organisation som ska arbeta med minoritetsrättigheter. Vi har aldrig hållit på med skyddsutrustning. Det är inte vårt huvudsyfte så klart, men vi får agera någon form av brygga för att få organisationerna att samverka med varandra där specialkompetens faktiskt finns i våra nätverk.
Hur drabbas era målgrupper specifikt av det virusutbrottet?
– Det är verkligen så att många medlemmar bland våra organisationer är hårt drabbade. Det har vi påtalat i de möten vi haft med Åsa Lindhagen [jämställdhetsminister samt minister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation] Amanda Lind [Kultur- och demokratiminister], att våra medlemmar kommer från olika kulturer och ofta är äldre. De tar inte nödvändigtvis del av svenska medier. Många tar del av information från tidigare hemländer. Det är inte självklart att svenska myndigheters rekommendationer verkligen kommer fram.
En ytterligare viktig aspekt handlar om lokalfrågan. Många av våra föreningar har lokaler. Det är en förutsättning för att vara kvar som en civilsamhällesaktör, att ha någonstans att träffas. Lokalerna är inte gratis, det är ofta hyrlokaler. Det innebär utmaningar, till exempel att den uthyrningsverksamhet som man hade för olika evenemang nu utgår. Lokalerna kunde hyras ut för firanden och fester till exempel. Sådana intäkter försvinner nu.
Precis som för till exempel näringslivet kan det bli svårt att betala hyran. Medlemmarna är ofta inte tillräckligt ekonomiskt starka för att stötta upp. Min erfarenhet är att om en etnisk lokalförening förlorar sina lokaler så repar de sig sällan. Föreningarna försvagas. Det är en ond spiral där man även tappar medlemmar. Hittar man ändå en annan lokal så är den oftast opraktisk och svår att hyra ut. Det är viktigt att diskutera sådana aspekter. Det diskuteras mycket kring hur näringslivet eller andra delar av samhället kan stöttas ekonomiskt. Sådana stöd behöver också riktas till föreningslivet så klart.
Ni har deltagit i möten med både Åsa Lindhagen och Amanda Lind – vad är ditt intryck av samverkan med offentliga aktörer i krisen?
– Det har varit en bra dialog. På våra möten med ministrarna har varje inbjuden organisation fått ge sin bild av utmaningar man möter. Det har varit väldigt inlyssnande. Samarbetet med NOD är också bra. Vi ser fram emot att se vad NOD:s nya uppdrag har för effekter för oss på det stora hela. Vi har blivit lyssnade på, och det gäller även bidragsgivande myndigheter som MUCF. Vi har fått relevant information och för samtal om hur praktiska hinder kan lösas, avslutar Brstina.
”NOD möter” är en samtalsserie som ställer om tillfälligt och går från att anordna fysiska träffar i form av livepoddar och seminarier till att samtala med olika offentliga aktörer och civilsamhället om hur deras arbete och insatser förändras på grund av coronaviruset.
