Körsång förknippas med gemenskap och fysiska sammankomster, något som pandemin på många sätt omöjliggjort de senaste månaderna. För Sensus studieförbund, som har en omfattande körverksamhet, har pandemin inneburit omprioriteringar och innovativa lösningar för att kunna möjliggöra en fortsatt verksamhet.

Det har varit utmanande, men Lisa Carr, verksamhetsutvecklare på Sensus, berättar om en verksamhet som fått ställa om och skapat ett lärande som ger resultat att ta med sig när samhället återgår till det vanliga.

Hur har er körverksamhet påverkats av coronapandemin?
– Körverksamhet består ju av ett nätverk av människor som påverkas på olika sätt av pandemin. Arvoderade körledare och kontrakterade solister och instrumentalister som samarbetar med körer påverkas i hög grad i sin yrkesroll, precis som alla kulturarbetare gör. I många fall har pandemin fått katastrofala konsekvenser. Ideella körsångare som sjunger på sin fritid påverkas på ett annat sätt. En del körer som samarbetar med Sensus ställer in sina fysiska repetitioner och konserter. Andra flyttar dem till nätet eller hittar andra alternativa lösningar. Det ser olika ut beroende på flera faktorer. Sensus rekommenderar att ställa om till digital verksamhet. I undantagsfall kan fysiska träffar genomföras. Då gäller det att följa Folkhälsomyndighetens råd om offentliga arrangemang. Klart är i alla fall att det har uppstått ett tomrum i körsverige och att längtan efter att få samlas och sjunga växer för varje dag, vilket visar på hur viktigt det är för många. Och klart är också att i tomrummet frodas kreativiteten. Det kan man se i sociala medier.

Vad har ni gjort för att ställa om?
– Eftersom studieförbundens verksamhet ska ställa om till nätet så långt det är möjligt har vi satsat på att stötta våra samarbetsorganisationer att göra det. Vi har skapat Sensus digitala verktygslåda som innehåller en mängd lathundar och tipslistor om digitala verktyg och pedagogiska förhållningssätt för att mötas på nätet. Det som många körer hoppats på och frågat efter – att kunna sjunga tillsammans via ett videomötessystem – har tyvärr inte lyckats gå att förverkliga. Det finns många bra videomötessystem, men skillnaden i bandbredd och hastighet i varje dator gör att sången inte blir samtidig och då blir det kakofoni helt enkelt. Alternativa sätt att sjunga är till exempel att livesända på nätet för den som sitter hemma och sjunger med, eller att på egen hand öva hemma via inspelade ljudfiler eller appar som finns för ändamålet. Annars får man satsa på ett mer teoretiskt innehåll under en period, och för det fungerar videomöten utmärkt.

Finns det personer som inte kan nås trots omställningen? Vad går de i sådana fall miste om?
– Ja, det finns de som inte har möjlighet att delta på nätet, antingen på grund av att man inte har utrustning som krävs eller kunskap nog. Tröskeln till det digitala är hög för en del. Det finns också de som faktiskt inte vill. En av de stora poängerna med körsång är ju att vara i samma rum och få dela den musikaliska upplevelsen i nuet, och när det inte går så väljer en del att göra paus. Dock är den sociala aspekten väldigt viktig för de flesta och att ses på de sätt som går är värdefullt. Vilka effekter allt detta får för individen är ju en intressant fråga. Det har precis nyligen gjorts en undersökning av detta, där Töres Theorell och Eva Bojner Horwitz ställt frågan om vad man som körsångare saknar mest när man inte får träffas och sjunga tillsammans. Det vi vet från tidigare forskning är att körsång ger positiva effekter på allmänhälsa och livskvalitet. Det man kan utläsa av den nygjorda undersökningen är att man saknar olika saker beroende av till exempel hur länge man sjungit i kör eller vilken typ av musik kören sjunger. Det sociala är viktigt, men också den estetiska upplevelsen. Hos äldre körsångare saknar man även den regelbundna fysiska träningen som sjungandet innebär. 

(Läs mer om undersökningen här.)

Har pandemin gett erfarenheter som ni kommer att ha nytta av även när samhället återgår till någon sorts normalitet?
– Ja, det har den onekligen gjort. Den digitala kompetenshöjning som gjorts kommer ju inte att gå tillbaka. Musikaliska möten och upplevelser i alternativa rum har prövats och upptäckts av fler än tidigare och jag tror att de delvis kommer att användas även i framtiden. Det är en positiv utveckling framför allt för dem som har svårt att ta sig till offentliga lokaler och sammanhang. En annan erfarenhet är att det enkelt skapats nätverk och utbyten med nya människor. Ett exempel är de välbesökta nätverksträffar för körledare vi haft i videomötesformat på temat digital omställning. Enkelt att sätta upp och bjuda in till, och enkelt att ansluta till ifrån där man befinner sig. Det tänker jag kommer fortsätta även i framtiden, fast på andra intressanta teman. En annan erfarenhet är avsaknaden av de fysiska mötena och musicerandet. Jag tror att pandemin har höjt mångas medvetande om hur viktigt det är med kulturen och de mänskliga mötena.

”NOD möter” är en samtalsserie som ställer om tillfälligt och går från att anordna fysiska träffar i form av livepoddar och seminarier till att samtala med relevanta aktörer om hur deras arbete och insatser förändras på grund av coronaviruset.