”I en samhällskris blir grupper som redan är utsatta än mer sårbara”

Civilsamhället mildrar krisens effekter och arbetar ständigt för att få möjlighet att bidra ännu mer. NOD möter Victoria Engman Broadley, sakkunnig och medlemsrådgivare på Famna, för att höra mer om möjligheter och hinder för ideella aktörer att bidra inom välfärdsområdet.

I Famna – Riksorganisationen för idéburen välfärd samlas över 90 medlemmar som tillsammans utgör en viktig del av välfärden i Sverige. Bland medlemmarna återfinns bland andra aktörer som driver tjej- och kvinnojourer, boenden för ensamkommande flyktingbarn, arbetsintegrerande sociala företag (ASF) och äldreboenden.

Victoria Engman Broadley, sakkunnig inom området idéburen välfärd samt medlemsrådgivare på Famna, beskriver en situation där civilsamhällets akuta insatser gör stor nytta. Samtidigt behövs det långsiktiga arbetet för att se till att civilsamhället kan bidra även i nästa kris, insatser som ibland tas för givet.

Hur har coronapandemin påverkat Famnas arbete?
– Det är som för många andra, vi arbetar mycket hemifrån. I viss mån har pandemin effektiviserat vissa möten genom att de ofta är kortare och man slipper också restider. Det har också blivit lättare att med kort varsel bjuda in personer till möten, både när det gäller politiker och beslutsfattare som vi vill komma i kontakt med eller tjänstepersoner på myndigheter. Men det gäller också internt i vår sektor i civilsamhället.

Vilka typer av frågor har varit vanligast från medlemmarna under pandemin?
– När det gäller medlemmarna så ser utmaningarna annorlunda ut beroende på storlek. För medlemmar som bedriver professionell omsorg, vilket de flesta av våra medlemmar gör, så har de påverkats genom att de många gånger har fått ställa om sin verksamhet. Det har fått konsekvenser på de avtal medlemmarna har. För att konkretisera detta kan jag nämna att den sammanlagda omsättningen hos 90 Famna-medlemmar 2018 var 7,5 miljarder kronor. Ett normalår utgör intäkter från avtal (LOU, LOV och i mindre utsträckning IOP) med regioner och kommuner drygt 80 procent av de idéburnas intäkter. Resten av intäkterna är gåvor, secondhandförsäljning, konferens- och hotellverksamhet, avkastning från fastigheter och andra tillgångar. Vissa offentliga föreningsbidrag finns också för några av organisationerna. När omställningen kräver helt andra insatser även av de idéburna så minskar de helt avgörande intäkterna från avtal med det offentliga, samtidigt som kostnaderna ökar. Ett exempel på utmaningar kan tas från Bräcke diakoni, som ställer om för att ordna boende för hemlösa barnfamiljer, utbildning i palliativ vård och fler palliativa vårdplatser till följd av coronaviruset. Samtidigt uppger de att de tappar intäkter på samtliga rehabenheter och stödboenden. Detta samtidigt som de har betydligt högre kostnader inom äldreomsorgen.

– Det har varit ett fokus på att lösa saker akut i alla sektorer, men för idéburna utförare, och faktiskt också för kommersiella aktörer, blir det problematiskt när de ekonomiska konsekvenserna blir så snabba och tunga. Den offentliga sektorn lider inte av inkomstbortfall på samma sätt, så att säga.

Vilka andra utmaningar möter ni i er del av civilsamhällessektorn?
– Det vi i Famna tillsammans med medlemmarna har arbetat mycket med på nationell nivå är att se till att alla de offentliga åtgärdspaketen (kring till exempel kompensation inom vård- och omsorgsområdet) verkligen uttryckligen ska komma de idéburna aktörerna till del. Något som Famna bland annat bidragit till är det förtydligande som regeringen gick ut med nyligen. Det var ett pressmeddelande med ett förtydligande om att den statliga kompensationen för merkostnader i vården och omsorgen till följd av coronapandemin ska omfatta både idéburna och privata utförare. Sedan måste vi ligga på regionerna så att det också blir så och ge information till våra medlemmar om vad som gäller. Vi är med i hela kedjan – från att få fram förtydliganden till att åtgärderna också implementeras. En sådan roll hade vi också när det gäller frågan om korttidspermitteringar, där vi arbetade för att se till att det kom våra medlemmar till godo och att de kunde ansöka, för det gick inte från början. Famna samarbetade med Vårdföretagarna för att se till att både idéburna vårdgivare och de privata skulle omfattas av stödet för korttidspermitteringar, något som inte var fallet inledningsvis.

– Våra medlemmar är ju ”akutstyrda” så klart. De lite större medlemmarna har lättare att arbeta strategiskt på längre sikt, men alla har inte sådana möjligheter. Famnas strategiska roll är att ta fram förslag på åtgärder som behövs efter pandemin. Vi försöker att identifiera möjligheter som finns för oss att bidra, det är vi ofta bra på att se. En viktig del i arbetet är också att vi samarbetar så tätt mellan olika organisationer. Famna, Forum och Giva Sverige har tidigare haft en hel del samarbeten men banden är ännu tätare nu. Samarbeten med Ideell Arena och Riksidrottsförbundet har också till viss del blivit tätare. Det blir mycket starkare budskap i det politiska påverkansarbetet så klart. I arbetet tillsammans med Forum och Giva Sverige har vi bland annat tagit fram PM och uppvaktat ministrar. I nästa steg arbetar vi med att ta fram ett mer konkret åtgärdsprogram till stöd för civilsamhället. Den delen som jag arbetar mer specifikt med rör arbetsmarknad. Där försöker vi lyfta fram att det inte bara handlar om till exempel arbetsintegrerande sociala företag. Sådana är också väldigt viktiga, men det gäller att se hela civilsamhället som en arbetsmarknad och arena för nya jobb, arbetsträning och praktik. Det gäller att lyfta in det perspektivet, i vårt tycke.

Vad kan det få för samhälleliga konsekvenser att idéburna aktörer i välfärden möter utmaningar i spåren av coronaviruset?
– I en samhällskris blir grupper som redan är utsatta än mer sårbara, ett exempel är att fattigdom och social utslagning ökar. Det kan man se bara genom att titta på Arbetsförmedlingens verksamhet. De uttrycker själva att de inte har tid arbeta gentemot andra grupper än de ”nyarbetslösa”. De som står allra längst från arbetsmarknaden och de som ofta finns i någon form av idéburen verksamhet i olika arbetsmarknadsåtgärder, de får inget stöd alls. Den gruppen riskerar att gå hemma istället. Våra medlemmar finns i många olika delar av samhället. Generellt är det så att grupper som inte har så starka röster kan få ännu svårare att komma fram.

– En annan fråga som vi har lyft är att många, oavsett kunskapsnivå om civilsamhället, anser att våra insatser är fantastiska. Vi såg det till exempel under flyktingkrisen 2015 också. Sedan förväntar man sig att civilsamhället alltid ska finnas där och vara tillgängliga under kriser. Man måste kunna stötta, kapacitetsutveckla och se att det faktiskt kostar pengar även när det inte är kris. För annars måste man bygga upp en organisation varje gång för att möta kriser.

”NOD möter” är en samtalsserie som ställer om tillfälligt och går från att anordna fysiska träffar i form av livepoddar och seminarier till att samtala med relevanta aktörer om hur deras arbete och insatser förändras på grund av coronaviruset.