Under Giva Sveriges paraply samlas uppemot 160 medlemsorganisationer, däribland Läkare Utan Gränser, Rädda Barnen och Cancerfonden. Ändamålen är olika, men en gemensam utgångspunkt är att medlemmarna på olika sätt utvecklar samhällen och till stora delar baserar sina intäkter på givande från privatpersoner, företag och organisationer.

NOD möter Charlotte Rydh, generalsekreterare på Giva Sverige, för att höra mer om hur insamlingsorganisationer har påverkats av pandemin samt hur givandet kan komma att påverkas på sikt av en långvarig ekonomisk turbulens.

Hur har coronapandemin påverkat Giva Sveriges arbete? Hur har den digitala omställningen påverkat organisationen?
– Eftersom vi har ett litet kansli har det fungerat bra att jobba hemifrån och till exempel ha många videomöten. Sedan har vi haft ett fåtal fysiska träffar eftersom vi är få. Det digitala fungerar bra, men jag märker när vi ses fysiskt att samarbetena med fler än två personer kan falla mellan stolarna och att otydligheter uppstår lättare när mycket sköts på distans. När man träffas får man en helt annan dynamik. Det jag kan se nu efter de här månaderna är att allt small talk i arbetsvardagen försvinner. Det har en påverkan på helheten i arbetet. Men med tanke på förutsättningarna och omständigheterna fungerar det väldigt bra för oss.

Vilka effekter har virusutbrottet haft på era medlemsorganisationer ifråga om finansiering?
– Eftersom vårt fokus är insamling av gåvor och bidrag så tittar vi främst på den effekt pandemin har haft inom dessa områden. Det vi ser är att en stor grupp medlemmar, framförallt de som har finansiering från företag, blev hårt drabbade direkt eftersom deras företagspartners eller finansiärer i samband med att samhället stängde ner och börsen rasade drog öronen åt sig. Bland medlemsorganisationerna ledde det bland annat till permitteringar och en oro för vad som händer med finansieringen framgent.

– När det gäller allmänhetens givande så ser vi en långsiktig oro, men det finns inte ännu ett stort tapp inom området. Det är till exempel inte vanligare än normalt att månadsgivare avslutar sitt givande. Däremot är det svårare att finna nya givare då det är svårt att gå ut på stan eller arbeta med telemarketing. Så nyrekryteringen av givare har stoppats upp. Det är alltid så att människor slutar ge, men då behövs det nya givare som ersätter. Det som vi känner störst oro över är vad som händer senare i höst när arbetslösheten ökar. En allmän lågkonjunktur kommer att begränsa givandet hos människor och företag. Oron finns för hur hösten blir, men också hur det utvecklar sig över 2021.

Vilka andra effekter har pandemin haft, på de direkta verksamheterna till exempel?
– Flera medlemsorganisationer påpekar att det finns en ökad efterfrågan på verksamhetsinsatserna. Det finns stora behov av stöd både till de mest utsatta grupperna, men också barn och unga som sitter hemma och studerar till exempel. Vi har medlemmar som har fått permittera nästan hela sin personalstyrka. De vet inte om de kommer att ha pengar kvar medan andra inte kan göra något eftersom deras målgrupper inte finns tillgängliga längre. Medlemsorganisationerna drabbas på många olika sätt med andra ord.

Vilka effekter kan pandemin ha på sikt på givandet?
– Människor kommer att fortsätta att ge och bidra förutsatt att organisationerna bedriver verksamhet och kan engagera, men en sak som kan hända är att man som givare blir mer benägna att ge till insatser i Sverige och mindre till arbete längre bort. Man ser behoven i Sverige på ett annat sätt nu. Det vi har sett tidigare är att svenskar relativt sett ger ganska mycket till internationellt utvecklingssamarbete. En effekt skulle kunna vara att de som arbetar med bistånd får svårare att engagera givare. Men det är så klart en spekulation. Vidare skulle pandemin kunna bidra till att forskningen får mer medel då människor vill vara med och stödja arbetet mot pandemier och corona. Vi människor är ganska påverkbara, vi påverkas av det som är aktuellt här och nu.

– Det som leder till en ännu större oro är den långsiktiga finansieringen. Vi gjorde en första kalkyl på att de minskade intäkterna kan landa på en halv till en miljard kronor i år. Vart ska de pengarna komma från? Om pengarna inte kommer går det inte att bedriva verksamhet. Det går inte att ha stödlinjer, det går inte att göra insatser för barn och unga eller äldre. Om vi dessutom går in igen en lång lågkonjunktur blir ännu fler utsatta. Behovet ökar samtidigt som intäkterna minskar. Det finns ingen koppling mellan efterfrågan och betalningsvilja. Det är en fråga som vi försöker att driva ihop med andra organisationer, att man ska försöka se detta på en politisk nivå.

Giva Sverige har uttryckt att samverkan mellan olika civilsamhällesorganisationer har utvecklats som ett resultat av att många föreningar möter liknande utmaningar. Hur har samverkan med andra utvecklats över tid?
– Det är i samverkan som vi finner en bra dynamik. För några år sedan tycker jag att Giva Sverige, eller FRII som det hette då, låg lite vid sidan av resten av civilsamhällets paraplyorganisationer. Ändå så organiserar vi ju uppemot 160 organisationer i civilsamhället, vi täcker in en relativt stor del av den ideella sektorn. De senaste två åren har vi legat på för att hitta samarbeten i högre utsträckning.

– En utmaning som vi har haft är att vi jobbar med just gåvor. Det finns många i den ideella sektorn som inte tycker att det är ett bra sätt att finansiera verksamheter. Vi menar att gåvor är ett sätt att engagera sig. Sedan kan man vara frivillig, medlem eller aktivist, men för vissa människor är givandet ett sätt att engagera sig. Vi driver inte frågan om ett ökat givande bara för pengarna i sig – det handlar ju om vad vi ska göra i civilsamhället. Den kopplingen har vi blivit tydligare med. Pengarna är bara ett medel för att se till att vi kan göra mer och rätt saker. Det är alltid så när man börjar samverka! Man lär sig också mer av varandra.

Till sist, hur ser ni på den närmaste framtiden?
– Det kanske bara ligger i tiden eller så kan vara det vara en ny fas i utvecklingen av civilsamhället, men det pågår flera intressanta samverkansinitiativ. Vi måste hitta sätt att visa att vi är många och att vi har en gemensam röst. När det gäller pandemin vill jag understryka en sak. Både av det jag hör internationellt och i Sverige så är det tydligt att gräsrotsengagemanget verkligen finns där i en kris. Människor mobiliserar och bryr sig. Det finns en solidaritet. Det tycker jag är kraftfullt.

”NOD möter” är en samtalsserie som ställer om tillfälligt och går från att anordna fysiska träffar i form av livepoddar och seminarier till att samtala med relevanta aktörer om hur deras arbete och insatser förändras på grund av coronaviruset.